Vanlig groda

Amphibia → Anura → Ranidae → Rana → Rana temporaria

Rana rusa, Rana de muntagna

Den vanliga grodan ( Rana temporaria ) är en av de mest representativa groddjursarterna i högfjällsmiljöerna i västra Ligurien.

Den känns igen på sin robusta kroppsbyggnad och färgteckning, som varierar från rödbrun till mörkbrun, ibland med kopparfärgade nyanser; på ryggen syns oregelbundna mörkare fläckar, medan buken är ljusare och mer enhetlig.

Ett kännetecknande drag är den mörka masken som går över ögat, vilket ger den ett slående utseende.

Storleken varierar från 6 till 7,5 cm hos hanar och kan överstiga 8 cm hos de största honorna, som i genomsnitt är 7–9 cm.

Könsdimorfismen blir tydlig under fortplantningsperioden: hanarna utvecklar mörka parningskuddar på tummarna och har kraftigare framben samt ljusare strupe; honorna är generellt mer robusta.

Vid födseln är ynglen cirka 6–7 mm långa, svarta till färgen, och förvandlas till små metamorfoserade individer under flera månader.

I västra Ligurien och längs den alpina axeln i Liguriska Alperna förekommer vanlig groda kontinuerligt i bergs- och förbergsområden, främst mellan 800 och över 2 000 meters höjd.

De största populationerna finns i de viktigaste bergsdalarna – inklusive Valle Arroscia, Alta Valle del Tanaro och Valle Roja – i välbevarade miljöer.

Arten betraktas som en relikt och specialist, och dess närvaro vittnar om den miljömässiga kvaliteten i alpina och subalpina ekosystem i provinsen Savona.

Den föredrar svala, fuktiga miljöer med relativt stabilt klimat: alpina och subalpina ängar, bergsskogar med lövträd eller barrträd, torvmossar och våtmarker på hög höjd.

Grodan utnyttjar även små bäckar och fjällbäckar samt tillfälliga vattenpölar från smältande snö, vilka ofta är avgörande för fortplantningen.

Arten visar en anmärkningsvärd förmåga att utnyttja olika mikrohabitat, så länge det finns rent vatten under lektiden.

Vanlig groda är främst aktiv på dagen och i skymningen, men kan under gynnsamma förhållanden även vara aktiv nattetid.

Den följer en årscykel som är nära kopplad till det alpina klimatet: vinterdvalan kan pågå från oktober till april, särskilt på högre höjd, då individer söker skydd djupt bland undervattensväxter eller i lera i frusna vattensamlingar.

Arten utmärker sig genom att vara en av de första som blir aktiv på våren, med lek som ofta inleds direkt efter snösmältningen (mars–maj).

Honorna lägger 1 000–4 000 ägg i stora geléartade klumpar som flyter i lugnare och soligare delar av vattnet; metamorfosen är vanligtvis avslutad mellan juni och september, med längre utvecklingstid på högre höjd.

Vuxna individer har en ganska varierad diet, som huvudsakligen består av landlevande insekter, spindlar, sniglar, daggmaskar och andra små ryggradslösa djur, vilka jagas både på land och nära vatten.

Ynglen är främst växtätare och mikroätare, och livnär sig huvudsakligen på alger, växtrester och små vattenlevande ryggradslösa djur.

Födotillgången varierar efter säsong och tillgång på olika höjder.

De största hoten mot vanlig groda i västra Ligurien är kopplade till klimatförändringar – som kraftigt påverkar snömängd och vattentillgång – samt förändringar i vattenregimen på hög höjd, ofta på grund av vattenuttag eller turism.

Introduktion av rovfisk i alpina sjöar, spridning av nya svampsjukdomar, förändring av lekmiljöer och isolering av populationer är ytterligare riskfaktorer.

Mänsklig störning kopplad till turism i bergsområden kan också ha negativa effekter, särskilt på de mest känsliga lekplatserna.

Framtida skydd av arten är beroende av att våtmarker på hög höjd bevaras och att ekologisk konnektivitet mellan populationer upprätthålls.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hållbar förvaltning av alpina sjöar och reglering av friluftsaktiviteter under årets mest känsliga perioder.

Vanlig groda utmärker sig genom att vara en av de groddjursarter som når högst upp i Alperna och genom sin extraordinära förmåga att överleva långa perioder av intensiv kyla, tack vare särskilda fysiologiska anpassningar.

Den kan leka i nästan iskallt vatten direkt efter snösmältningen och visar absolut trohet till sina vanliga lekplatser.

I västra Ligurien övervakas arten noggrant för att bedöma effekterna av global uppvärmning på populationer på hög höjd, och fungerar därmed som en viktig indikator på hälsotillståndet hos bergsekosystem.